Essay/Term paper: Napoleon - en enanstÃ¥ende fältherre

Essay, term paper, research paper:  Term Papers

The Emperor has discovered a new way of waging war; ha makes use of our legs instead of our bayonets…
Anonymous French soldier, 1805

Napoleon har ofta ansetts vara en av tidernas största fältherrar. Han kunde tack vare sin utomordentliga skicklighet inom krigskonsten vinna slag där oddsen stod emot honom. Ofta har han använt simpla manövrer för att förvilla sin fiende, eller förbättrat befintliga taktiska drag och uppställningar.

Grunden i Napoleons taktik låg i att förflytta "le grande Armée" snabbt och smidigt. För att kunna genomföra detta krävs bra vägar och en armé som är självförsörjande och inte behöver släpa med sig för mycket proviant och material. Napoleon, som var en skicklig vägbyggare, lät därför anlägga flera vägar för transport av trupper. Armén fick leva av det den kunde plundra sig till och av vad som fanns att tillgå på landsbygden. Inget onödigt material fick tas med på fälttågen. Det var av yttersta vikt att man tog med endast de effektivaste vapnen. Napoleon såg själv till att rätt typ av kanoner togs med vid fälttågen. Ett av hans stora taktiska försprång berodde nämligen på att han använde så få kanoner som möjligt, men han utnyttjade dem på bästa möjliga sätt. På detta sättet kom man runt problemet med många, stora och otympliga transporter.
Kanonerna drogs av hästar vilket gjorde att de snabbt kunde sättas in där de behövdes. Därför spred Napoleon ut sina pjäser på en bred linje. Pjäserna användes som infanteriunderstöd. De sköt luckor i fiendens linjer så att de franska kolonnerna kunde bryta igenom och splittra fienden i mindre grupper.

Kavalleriet delade Napoleon upp i tungt och lätt kavalleri, vart och ett med sin specifika uppgift. Det lätta kavalleriet användes till spaning långt bakom fiendens linjer, men även som skyddsskärm vid framryckningar. Där fick ryttarna ta emot de svåraste attackerna. När Napoleon lyckats få sin motståndare till reträtt lät han det lätta kavalleriet jaga de flyende styrkorna. Han ansåg nämligen att fienden skulle förgöras totalt, så att man slapp bekymra sig över dem i framtiden. Ett bra exempel på detta är slaget vid Ulm. Där försökte 18 000 österrikare bryta sig ut och fly. Då satte napoleons kavalleri efter dem och besegrade dem. Senare kapitulerade fienden. (Om det var pga N:s infanteris vinst kan ej utläsas i texten.)
I väntan på att fienden skulle blotta en svag punkt sparade Napoleon ofta sitt tunga kavalleri. Detta satte han då in i kritiska ögonblick föra att få ett fast grepp om sin motståndare. Napoleon var utomordentligt skicklig på detta. Hans beslut att sätta in reserven vid en viss tidpunkt avgjorde ofta slagen.

Infanteriet var också uppdelat. Här kallades de olika grupperna för divisioner. Napoleons "kompakta division" är nog den mest framgångsrika. Den bestod av 6-9000 och hade bra rörlighet. Den "kompakta divisionen" har ansetts vara nyckeln till Napoleons första segrar.
Senare experimenterade man med system bestående av linjer och kolonner. Linjen bestod som namnet antyder av soldater på linje. I denna positionen kunde alla infanteristerna avfyra sina musköter samtidigt. Men det fanns en hake, infanteriset var väldigt sårbart i denna positionen eftersom en så stor yta var blottad för fienden. Därför bildade Napoleon kolonnen (ursprungligen Guiberts idé). I denna position stod soldaterna på ett förhållandevis smalt led. Detta medförde att bara de två första leden kunde avfyra sina musköter, men i gengäld var de bakre leden väl skyddade av de främre. Men om soldaterna var väl tränade i manöverkunskap kunde de snabbt byta position till linje.
Napoleon varierade ofta sin uppställning genom att både använda kolonner och led. På så sätt fick han övertag över fienden eftersom de inte var vana vid denna uppställning. Vid slaget vid Austerlitz, vilket han vann överlägset, använde sig Napoleon framgångsrikt av dessa kolumner. Denna formation var nämligen utomordentligt lämpad för terrängen, som var grov, vid slagfältet.

Napoleon hade även för vana att variera styrkans storlek vilket gjorde att fienden ofta blev förvirrade. Egentligen gick hela napoleons strategi och taktik ut på simpla, lätttgenomförliga manövrer. Han försökte alltid få ett lokalt övertag på vissa delar av slagfältet, för att sedan slå ut enhet efter enhet (sk "Söndra o Segra" taktik). En annan av hans grundideér inom fältherretekniken var att han själv styrde alla enheter. Detta medförde att han kunde fullfölja sin taktik att koncentrera sin styrka på fiendens huvudarmé. Napoleon ville alltid slå sin fiende. Han ogillade defensiva taktiker och försökte alltid vara så offensiv som möjligt. Då fördelen att han lättare kunde förutspå stridens förlopp, vilket han var en mästare på. Han visste även att tidsförloppet var av stor betydelse och något som en duktig fältherre var tvungen att beakta.

Striden inleddes ofta med att tiraljörerna (infanteriskyttar) sköt på och där igenom oroade fienden. Sedan kom bataljoner i linje som gav fienden förluster och hindrade dem från att samlas. Till sist lät Napoleon sina kolonner bryta igenom fiendens linjer som nu var i upplösning.































Del II
Slaget vid Austerlitz

Gentlemen, examine this ground carefully; it is going to be a battlefield; you will have a part to play upon it.

Napoleon: 21 Nov. 1805


I Mähren valde Napoleon att göra ett motdrag mot de allierade som förföljde honom. Terrängen där var lätt att försvara och hans män kunde vila medan han gjorde upp en plan. Napoleon visste att den rysk-österrikiska armén, vid Olmütz ökade i styrka hel a tiden. Den bestod nu av 85 000 och väntade på 60 000 man från Polen. Dessutom kanske 80 000 österrikare skulle ansluta sig till armén.
Napoleons plan gick ut på att locka ryssarna till anfall genom att visa en svag front. Han visade bara upp 50 000 man men i verkligheten fanns det 20 000 man i reserv ett dygns march därifrån.
Den 21 November hade Napoleon utarbetat sin plan. Napoleon skulle gruppera sina styrkor öster om floden Goldbach. Han ville lockade sin fiende att skära av honom från Wien genom att blotta sina förbindelser dit och ställde upp sina styrkor vid en landsväg och vid bergskanten (Mährenbergen). Detta skulle få fienden att gå runt hans högra flygel.

Fiendens taktik gick ut på att de skulle gå från nordöst mot fransmännens högra flygel. Sedan gå över floden Goldbach mellan byarna Telnitz och Sokolnitz. Därefter skulle de gå i tre kolonner norrut och angripa fransmännens flank. En fjärde kolonn skulle attackera den franska fronten vid byn Pratzen. Längst i norr skulle en kår hålla fransmännen kvar vid vägen.

Den 1 december visste Napoleon att fienden kom. Då hade Bernadotte och Davout anlänt med sina styrkor. Fransmännen var nu 61 000 man och befogade över 139 kanoner. Davout hade då marscherat 150 kilometer på två dygn med sin armé. Napoleon var fortfarende i underlägen rent styrkemässigt sätt men han visste att fiendens plan var usel, han hade ju tvingat den på dem.
På natten hände något märkligt. Det tog eld i en halmbal och några soldater trodde att det var ett fyrverkeri och att man firade årsdagen av kejsarens kröning. Detta ledde till att 30 000 man hyllade Napoleon entusiastiskt (där hade jag velat vara med).

Den 2 december var dagen för slaget. De allierade angrep hårt men oorganiserat och illa lett. Davout höll sin ställning på högra flygeln. En tät dimma dolde fransmännens huvudarmé ända tills denna anföll med Soult i spetsen. Fransmännens anfall mot mitten lyckades klyva fiendens armé i två delar. Murat skar med sitt kavalleri av de allierades högra flygel från deras mitt. Detta ledde till ryssarnas reträtt. Napoleon själv anföll resterna av den ryska centern med två divisioner. Det enda som kvarstod innan segern var vunnen var att hjälpa högra flygeln och slå de allierade på alla punkter. Delar av det ryska infanteriet slog sig söderut och vissa drunknade när isen brast på sjöarna men de flesta togs till fånga.
Däremot lyckades ryssarnas högra flygel komma undan. Murat hade nämligen inte fått order om att förfölja dem och tvekade därför att omringa ryssarnas flygel.
Resultatet av slaget blev att de allierade förlorade 27 000 man och 180 kanoner, bara 7 000 fransmän hade stupat.

Källor: Napoleon Master of Europe av Alistair Horne, Krigskonstens historia av Montgomery,
Arméens Världshistoria III